Om boken: 2012 / "Hon sov nästan hela dagen på resan, och på natten avtog sömnen och gav plats för klara tankar. Av någon anledning blev det klart: nu. Nu måste hon gå ut. Varför skulle hon åka till Moskva? Vem väntar på henne där? Han kommer. Och det kommer att börja igen. Och de kommer att dra henne igen. Det hände med andra. I 17 år har hon sett tillräckligt av dessa. Inga. Sitt - sitt så. Att komma ut är att komma ut. Aldrig igen. Så vad följer av det faktum att skivstången dog för ett år sedan? Ingenting. De kommer att hämta andan och börja om. Huvudsaken är att inte hoppas på någonting. Då kan du fortfarande dra. Det är förgäves som de säger att, säger de, hoppet dör sist. Inga. Ditt hopp är det som dödar dig. I förgrunden dör de till vilka hoppet viskar dess lögner eller blir förrådda...” Galina Artemyevas berättelser är kloka, subtila och ärliga. Alla handlar om oss, vanliga människor som lever våra vanliga liv. Det är berättelser om glädje och sorg, om frestelser och de där vardagsmirakel som ibland räddar oss i de svåraste stunderna, om likgiltighet och gränslös kärlek..